wiii

Så trött på allting. Vad händer egentligen? Jag vill bara bort, göra nåt annat. Inte vara här. Inte gå i skolan, inte jobba, inte vara ledig.
Vill ha semester men tanken på att inte göra någonting stressar sönder mig. Vill umgås men det  får mig att må illa. Vill uppnå någonting men att få krav på mig sliter sönder mig inifrån. Om bara alla ville lämna mig ifred, låta mig vara. Eller ta hand om mig utan att ställa några krav tillbaka. När är det egentligen min tur att bli omhändertagen?

Känner mig så himla liten igen...

Om ni bara ska se en reklamfilm det här decenniet så se Björn Borgs love for all:

http://www.youtube.com/watch?v=JX4ug55rh5U

De skapar historia, de går dit ingen annan vågar gå. De bryter mot alla tabun som heteronormen skapat i den här sjuka jävla världen. Och jag kan inte sluta gråta när jag ser den. Se den, gråt, och upplev en bit historia in making.
Björn Borg. Det trodde jag aldrig. Grattis, ni har min respekt för resten av mitt liv.

Jag blir ledsen när jag blir kritiserad av folk jag brukade lita på. I alla fall när kritiken är totalt omotiverad och beror på att de inte känner till fakta. Jag vet vad jag sysslar med, men jag - precis som de! - är bara människor. Varken de eller jag är övermänskliga och borde verkligen inte gå runt och låtsas som det. Det är bara en jävla dubbelmoral och det irriterar livet ur mig när de gör så.
Och ja, jag blir faktiskt ledsen. Men det skiter visst de i?

Idag ska jag plugga hela dagen. Omtentan på måndag måste fixas galant! Lyckligtvis har en snäll vän ställt upp som hundvakt, annars vet jag inte vad jag skulle gjort. Nog för att man måste offra saker för sin lilla hund men vid det här laget har jag inte tagit en enda poäng på två månader och börjar oroa mig för CSN. Det är ju liksom inte bara att stanna hemma hur man vill bara för att man råkar plugga. Det är ju en fördel om man får CSN så man har råd att köpa mat, försäkring mm till det lilla livet också.

Idag är jag alltså sur och ledsen, som jag har varit till och från ett par veckor nu. Det är tungt när det bara blir mörkare och mörkare ute. Och inte blir det bättre av bittra kommentarer.

Så var man hemma igen. Eller, hemma har jag faktiskt varit i nästan en vecka nu. Fältarbetet gick åt skogen pga Oskars separationsångest så vi fick åka hem igen. Efter den persen har vi båda sovit gott och myst framför tvn i några dygn. Nu börjar det kännas som vanligt igen.

Hundmässan i söndags bjöd på en massa gratis hundmat och inköp av diverse illaluktande tuggsaker. Oskar var lyrisk när jag kom hem och försökte bygga bo i min väska. Tänk att döda grisdelar kan lukta så gott för en liten valp!