Life is good
Dagens soundtrack: Michael Jackson - The way you make me feel
Mitt bo
Jag sitter och skriver det här vid mitt fönster! Det vill säga inte inklämd i ett mörkt hörn utan badande i solljus. Wiii! Brorsan följde med till IKEA igår och eftersom det var långlördag hade de öppet til åtta. Vi satsade på att vara där så sent som möjligt för att slippa alla skrikiga barn. Det var en bra idé förutom att vi inte kom hem förrän halv tio på kvällen, hysteriskt hungriga och trötta. Ga!
Jag har spenderat dagen med att skruva, svära och bära tunga grejer upp och ned till källaren. Men nu är min lägenhet jättefin! Det passar min något excentriska personlighet perfekt, med en bambuskog som växer längs med väggen från sängen, och en galet röd hurts i mitten på rummet. Dessutom har jag köpt en matta och plockat fram min spöklampa - lycka!
Bambuskogen ville först inte fästa på väggen (jäkla IKEA), men efter att ha motstått min första impuls att riva ner allt igen bestämde jag mig i ilskan för att superlimma fast den i stället. Hoppas att nästa hyresgäst också gillar väggdekorationer.
Festen i fredags blev galnare och galnare ju senare det blev. En alltigenom lyckad kväll. Ja - hela tiden.
Sofie, ring mig när du kommer hem! (Vissa vänner är väldigt bra på att glassa i Fort Lauderdale när de behöver vara här och se till att jag inte ställer till skandaler. Hihi.)
Matdags. Puss.
Mitt eget personliga helvete
Jobbhelg och det har aldrig varit så svårt att gå dit som det var igår. Eftersom det var 1½ månad sedan sist hade jag så smått lurat mig själv att tro att jag aldrig mer behövde gå tillbaka, men igår uppdagades sveket. Jag sa till mig själv igår att om den här helgen också blir ett helvete så säger jag upp mig. Gårdagen var mycket riktigt mer eller mindre ett helvete, eller i alla fall ett personligt sådant eftersom jag var tvungen att i det oändliga ha överseende och vara trevlig mot en person som totalt saknar all kompetens. För det finns verkligen inget mer irriterande än när den man jobbar med lämnar allt som är jobbigt åt en själv.
-Hur gör man det här?
-Ja, du borde kanske veta det efter att ha jobbat heltid här i tre månader!
Men så kan man ju inte säga, i stället ska man visa och visa och visa i det oändliga, tills hon ändå inte förstår och det slutar med att man gör det själv. Eller också ägnar man hela sin lunch åt att förklara något som hade tagit 3 minuter för en treåring att greppa. Så vänder man ryggen till och så blir det fel igen. Men man kan inte bli tokig och skrika rakt ut, i stället ägnar man en halvtimme till åt samma problem.
Jag kan vara så in i helvete pedagogisk om jag bara vill.
Just nu håller jag på att tvätta. Jag älskar att tvätta. Allt luktar så gott och det blir rent och fint. Tvätterapi.
You're so fucked
En halv flaska vin senare är jag on top of the world och ska gå och lägga mig och för en gångs skull inte drömma om vem Dactylis måste hångla med för att barnen ska bli Leucanthemum.
Life is gooooooood!
Mannen som trodde att han kunde tala med hundar men egentligen bara talade med sitt ego
Jag är för pigg för att sova, för trött för att plugga. Kanske borde man gå och lägga sig och gå upp klockan sex?
För första gången såg jag Mannen som kan tala med hundar på TV4+. Jag har blivit varnad för Cesar Milan, den så kallade hundexperten som "botar" problemhundar på bara ett par timmar. Men jag bestämde mig för att skapa min egen uppfattning och har nu framgångsrikt gjort det. Förutom att Cesar baserar sin hundträning på metoder som förkastas av dagens etologer och bygger på en studie av höns samt vargar i fångenskap (dvs inte i sin naturliga miljö och därför inte sitt naturliga beteende), gör han saker som är direkt farliga för hundarna. Ett strålande exempel på detta är att sätta en tremånaders dalmatinervalp på ett löpband för att ge honom motion så att han ska sluta vara så hyperaktiv. En tremånaders valp ska motioneras 10 minuter per dag, vilket den ganska snabbt kommer upp i bara genom att gå ner till gräsmattan och kissa. Mer motion än så gör stor skada på skelett och tillväxt. Särskilt en stor hund som dalmatiner som inte blir vuxen i kroppen förrän i 2-3årsåldern tar otroligt stor skada av motion. Det är som att sätta en treåring på att springa maraton.
Bortsett från det vet varenda hundtränare att en hyperaktiv hund bara blir mer hyper av motion. Vad den behöver är hjärngympa och inget annat. Jag skulle inte vilja se den hunden när den kommer upp i halvårsåldern.
Jag mådde fysiskt dåligt av programmet och hoppas verkligen att TV4+ tar sitt förnuft till fånga och slutar sända eländet.
Nu ska jag verkligen gå och lägga mig och drömma vackra drömmar om förstående hundägare som behandlar sina valpar som barn och lever lyckliga i harmoni. Natti.
Sabla skridfä!
Vi läste om Linné i skolan härom dagen. Han hade intressanta namn på djurgrupperna. Till exempel kallade han fåglar för yrfän och kräldjur för kräk. Jag är lätt för en återinförsel av de gamla anrika namnen. Tänk så mycket trevligare det hade varit att gå på yrfäskådning. För att inte tala om den grupp där allt odefinierat ingick; skridfäna. En sån underbar förlämpning!
Jag gick upp alldeles för tidigt och tänkte plugga lite växter. Det gick sådär. Bestämde mig i stället för att gå till skolan och titta på växterna på vägen. Blev otroligt sugen på att shoppa igår så idag ska jag tillåta mig ett par ankelboots om de finns kvar på wedins, såg dem i nån annons. Dessutom är jag i stort behov av gummistövlar så jag ska leta upp ett par riktigt söta mönstrade.
Helgen: Hundvakt på lördag, med en massa linträning för att jag ska lära mig hur man tränar det. Min valp är tyvärr fortfarande sjuk så det blir inte mycket hundträning för tillfället. Kanske lika bra med tanke på floristikomtentan på torsdag. Om jag klarar den kommer jag att vara lyckligare än jag har varit på mycket länge!
Söndagen kommer givetvis att bestå av floristik, floristik och åter floristik (till mina vänner: var vänliga ring mig efter tordag, jag kommer inte att ha tid att göra något annat än att plugga nu på en vecka.)
Glömde visst uppdatera angående dejten: misslyckad och personen akut struken från intresselistan.
Dagens soundtrack: La Traviata - Verdi
Monogamitet
Kvällens plan:
Ställa in kanalerna på TVn exakt kl nio så att jag får välja vad vi ska titta på (Top Model).
Plugga in tio växter till
Köpa godis (om jag inte kan undvika det)
Det här är lite oroväckande! Den enda gången jag är sugen på godis nuförtiden är när jag känner mig lite nere. Men inte kan väl gårdagens misslyckade dejt påverka mig så mycket?! Det skulle ju innebära att jag faktiskt bryr mig. Hemska tanke! Bäst att jag ringer mitt dial-a-* för att få lite perspektiv på saker och ting.
Attans, det var upptaget, eller vad man ska kalla det. Vad är det med alla nuförtiden? Det känns som om hela världen har blivit monogam. Jag kan inte ens vara monogam med ett schampoo. Det finns alltid något annat som lockar mig, med sin goda doft eller tomma löften om volym och färre brutna hårstrån. Jag antar att det också har någonting att göra med varför jag har haft åtta olika bostäder de senaste fyra åren.
Monogam schmonogam. Nu ska jag äta godis.
Luciano Pavarotti

I think a life spent in music is a life beautifully spent, and this is what i have devoted my life to
Pavarotti
Jag växte delvis upp bredvid scenen där mina föräldrar övade på opera. Första gången jag grät för någon annan anledning än för att jag hade ont någonstans var när pappa spelade Don Juan i Carmen. I slutet tar han livet av sig, av olycklig kärlek. Jag måste ha varit runt tio år och upplevde för första gången en känsla av att bli fullkomligt uppfylld och omfamnad av musiken.
När jag var tolv var jag själv med i en uppsättning av Brundibar, en opera gjord för barn i ett koncentrationsläger i Terezienstadt. Den skrevs och fördes upp i lägret och det fanns bara en överlevande av de ursprungliga barnen som varit med. Repetitionerna höll på i ett halvår och föreställningarna lika länge. Jag kommer ihåg att jag önskade att jag varit några år äldre och kunnat umgås med de äldre tjejerna, och att jag tyckte att en av killarna var jättesöt. Sista föreställningen gav jag honom en puss på munnen innan jag sprang ut på scenen.
När farmor dog förra julen var pappa med i en annan föreställning; la Boheme av Puccini. Vi gick dit hela familjen med farfar och tittade, lyssnade och grät. Varje gång jag lyssnar på la Boheme får jag tårar i ögonen. På skivan spelar Pavarotti rollen av Rodolfo, den fattiga konstnären som träffar sitt livs kärlek, Mimi. När de ses första gången blir de direkt kära och sjunger en underbar duett om sin kärlek. Det finns inte mycket som slår den.
Men Mimi är sjuk och de har inte råd med mediciner. När hon dör i slutet sjunger Rodolfo ut sin sorg och man kan inte göra annat än gråta, totalt uppfylld av musiken. På affisherna till föreställningen stod det gråt dig lycklig.
Vad har då det här med Pavarotti att göra? Jo, han har gjort mer än någon annan för att sprida opera till människor som aldrig vetat något om det. Han har sjungit med så skilda artister som U2 och Ricky Martin, bara för att fler ska upptäcka hans musik. Han har varit den ultimata operadivan, den mest extraordinära representanten för sin genre. För vem kan inte se honom framför sig, i sin enorma frack och vita näsduk?
Gör honom en tjänst, nu när han har gått bort alldeles för tidigt: ta ett par minuter och faktiskt lyssna på något han har sjungit. http://www.youtube.com/watch?v=Z2R_KS9J9mU
Jag tror att han skulle uppskatta det.
Rastlös själ
Misstag 1 Föreslå att titta på film som en lämplig sysselsättning på en av de första dejterna
Misstag 2 Skicka ett sms 25 min innan dejten och fråga om man kan ses en timme senare
Ursäkta, men om det inte är skäl nog för mig att tappa intresset så vet jag inte vad. Oj vad nära det var att jag sa nej men då skiter vi i det här så går jag och tränar i stället. Om det inte hade varit så att jag tränade igår. Jaja.
Ovanligt sunkigt i köket idag. Dessutom har någon stulit fjärren till TVn och vägrar lämna tillbaka den. Börjar verkligen tröttna på mina kära korridorsvänner. Inte för att det är något direkt fel på dem (utom möjligen någon), utan mer för att jag är trött på hitta odiskade kastruller, en massa skit på matbordet och ett groteskt högt berg av disk i diskstället, som rasar om man petar på det.
Det hade inte varit helt fel att ha eget kök och slippa allt problem. Fast eftersom jag känner mig själv vet jag att jag hade tröttnat på det i sin tid, precis som jag tröttnat på det här. Det ständiga dilemmat med en rastlös själ.
Sundae - upgraded sunday
Dagen består av lite plugg (ja, lite. Jag måste väl få vara ledig någon gång?!), en sväng på stan när affärerna öppnat och besök hos min kära bror ikväll. Det blir kräftor - mums!
Livet är ganska skönt. Har kommit på att mitt största problem för tillfället är hur jag ska lyckas reda ut håret som tovat ihop sig till en enda risig tofs där bak efter att jag inte tvättat det på ett par dagar. Kanske dags att klippa sig? Ska nog passa på att gör det idag. I vilket fall som helst, om det är mitt största problem måste livet vara rätt bra.
Life is good!
Filmkonst på styva linan
För alla er som också vill uppnå dessa känslor kan jag varmt rekommendera The last kiss. En film som inte bara ståtar med kvalitéer som värdelös, tråkig och frånstötande, utan faktiskt kan få en att uppnå ett stadium där man skäms över att tillhöra samma ras som ansvariga individer.
Det var länge sedan jag såg någonting som bidrar så till det mansdominerande jävla skitsamhället som vi tyvärr lever i. Nämen, kvinnorna vill skaffa barn, gifta sig och köpa hus - så utmanande mot allas våra fördomar! Och oj, männen vill fly, inte binda sig och är otrogna - vem hade kunnat ana att de skulle framställas på det viset?! Och givetvis, (den lilla "knorren" på slutet) så ger den bedragna kvinnan upp efter att han suttit på hennes terass i tre dygn och tar tillbaka sin cheating-bastard-kille på slutet. Lite som när en kille tjatar och tjatar och tjatar tills han får sex. För vi vet ju alla att det är det hon egentligen vill ha, hon förstår bara inte sitt eget bästa.
Ok, nu slutar jag.
Har ni fest eller?
Jag vaknade halv nio och ville gå upp och städa men hölls fast i sängen(!). Ingen städning blev det men det gjorde inte så himla mycket... I stället vaknade jag till liv vid tiotiden och började plugga eftersom jag uppenbarligen inte fick lämna sängen.
Igår då: Roligt, ROLIGT att ha så många mysiga människor hemma hos mig samtidigt. Alla var mer eller mindre galna och ölet flödade (särskilt mycket på golv och stolar). Jag hade sjukt trevligt tills jag inte orkade hålla ögonen öppna längre och smet in i mitt rum för att gå och lägga mig. - Vilket tydligen inte var okej med festens övriga medlemmar eftersom närmade 20 pers absolut nödvändigtvis behövde komma in i mitt rum och stod och knackade som galna. Ga!
Utan andra större störningar (utom de mest självklara och trevliga) somnade jag äntligen vid halv tre.
Just nu funderar jag på hur jag ska orka dammsuga mitt sunkiga golv, gå och hyra en film och om jag orkar duscha. Överväger även att borsta tänderna. Tror att jag börjar med det faktiskt.
Buttfuckad av Yves Rocher
Om ungefär ett dygn kommer jag antingen att vara superlycklig eller deprimerad, men i vilket fall som helst redo för fest! Jag ska fortsätta att knarka Echinacea hela natten för att uppnå optimal feststämning. Kommer drömma om fågelkvitter hela natten...
Galna kosjukan
Sen är det fest och det kommer en massa roliga människor som jag inte har träffat på evigheter. Skoj! Ska passa på att lära känna mina nya korridorsgrannar också.
Tillbaka till plugget!
Dagens soundtrack: Nattens drottning ur Trollflöjten - Mozart
It´s getting better all the time
Annars har jag lyckats fånga något sorts SARSliknande tillstånd - antagligen som straff för mina synder. Jag botar med ingefärste, duntäcke och smsflirt.
Smsflirten är följden av att jag försöker motarbeta min första impuls när jag träffar någon: Att direkt hitta så många nackdelar med den personen som möjligt, och sedan mycket logiskt resonera mig fram till att jag inte är intresserad trots allt. Eftersom detta är alldeles för rationellt för att vara nyttigt har jag bestämt mig för att bryta mönstret och faktiskt för en gångs skull ge det här en chans. Dessutom märkte jag utan att rationalisera alls i går att jag trots allt inte längre är obotligt kär i någon annan. Inte alls faktiskt.
Frågan är om jag vill utsätta någon annan person för mitt humör när jag är handikappad i mer eller mindre ett halvår?! Jag vet ju inte ens om jag kommer att orka med mig själv. Stackars er, mina kära vänner. Ni kommer inte att få det lätt.
Puss /M
Pssst!
Dagens soundtrack: Vad som helst med the Beatles
Probs?
Därför bestämmer jag mig härmed för att ignorera alla problem tills de kommer fram och nosar mig i ändan. Eller för att uttrycka det som min gamla ridlärare: Kasta hjärtat över hindret och hoppa efter.
För tillfället har jag ju faktiskt saker av en helt annan art att koncentrera mig på. Tex ett besök hos axeldoktorn i morgon (Snällasnällasnälla skär i mig!) och tenta på fredag, med tillhörande tentafest. Dessutom flyttade min hatgranne ut idag och in flyttade värsta hunken! Det kommer dock att bli lite jobbigt att ta på sig sina hetaste kläder varje gång man ska ut och koka spaghetti.
Men närmaste mål är just nu att gå och lägga sig. Natti!